Har legat i ett mörkbelagt vardagsrum, insnurrad i ett täcke som egentligen är lite väl tjockt för säsongen och tittat på Thor. En bit in i filmen försökte jag trycka ner den för att den var överdrivet fånig och.. ja... fånig, men så här efteråt måste jag nog medge att det är just det jag gillar. Hjälten och den där kärleken. "Fånigheten". Det där typiska i alla sånna där filmer.

Jag brukar sitta i fönstret ibland, när mörkret faller. Jag tittar ut mot ingenting och allting, försöker låta bli att blinka utifall jag skulle missa någonting. Njuter av att känna dragningskraften från 'sånt jag inte vet om' - det närmaste jag kan komma en filmkänsla.
Erik brukar skämtsamt reta mig ibland för att jag önskar att livet var en film. Eller en saga. Men jag tycker faktiskt att mitt liv blir mer njutbart att leva då. Det är vanliga jag med lite stjärnglans. Med lite äventyr.

Och så den där musiken som kollrar bort mig totalt. Den är värre än kärleken.
Can You See Jane?

Nu är både hotell och tågbiljett bokad inför Stockholmsresan 12-18 september. Jag är megatagg.
Första dagen och första natten är det bara mig själv och jag. Jag är en sådan person som tycker att det är skönt att göra saker själv och att bara vara själv ibland. Uppleva saker på egen hand. Sedan är det klart att det inte är roligt i längden, men jag gillar att inte ha någon annan att anpassa mig till än mig själv. Ingen som stressar vidare när jag vill sitta kvar i lugnet på en parkbänk. Ingen som hinner scanna av alla rum på museet innan jag ens hunnit halvvägs. Ingen som stör mig i mina tankar.

Jag är inte rädd för att "se ensam ut". Vet att jag läste någonstans att det var någon som tyckte att det var jobbigt att gå och hyra film själv, bara för att det såg så  deprimerande ut. Ser det inte alls på det viset. Finns inget bättre ensamgöra än att hyra en historisk dramafilm som jag vet att Erik hatar att kolla på och plöja den tillsammans med plockmat och godsaker, nedbäddad i ena hörnet av soffan med en sval kudde under nacken.

Jag tycker att ensamtid, precis som romantiska middagar, tillhör vardagslyxen. Sådant man unnar sig när man behöver det. Och jag behöver det nu.
När jag kommer till Stockholm ska jag promenera på gatorna, titta på människor och byggnader, besöka museum där jag försvinner tillbaka till Renässansen, käka en god rostbiffsmacka medan jag beundrar utsikten och kanske skriva några rader på min bok.
Appropå det sista så hoppas jag på att få ett flow. Jag fick det sist jag var där (förra veckan), men då hade jag inte med mig någon dator. Och var inte ensam heller för den delen.

Jag vet att många personer är väldigt beroende av att alltid ha någon i närheten. Jag är beroende av att vara ensam. Blir odräglig om jag inte får tillräcklig egentid.

Elin heter jag, är 23 år och bosatt i den Småländska staden Jönköping. Jag jobbar som IT-assistent på Scandinavian Photo och frilansar som fotograf. Vanligtvis ser ni mig på www.nevnarien.se, där jag bloggar om i stort sett allt - utom mitt intresse för att skriva.

Sedan en tid tillbaka har jag känt att jag behövt skriva mer än bara några enkla rader som en beskrivning till mina bilder och jag tycker inte att mina långa texter passar in i helheten på min annars väldigt bildtäta fotoblogg.

I skrivandets stund är jag inte riktigt på det klara med vad den här bloggen egentligen kommer att innehålla, men det kommer att bli en trevlig sysselsättning när bildinspirationen tryter.

Vill ni titta in på min fotoblogg och läsa mer om mig, kan ni göra det här: www.nevnarien.se
Följ min blogg med Bloglovin

Okej, så jag utlöste just brandvarnaren och köket är helt rökfyllt pga. att jag skulle komma på ett ämne till detta blogginlägg medan jag gjorde matlåda till jobbet imorn. Grattis! Som det kan gå!

Well well. Vet ni? Idag ska jag inte publicera någon bild i inlägget. Jag tänkte först göra det, men så kom jag på mig själv med att tänka att jag bara gjorde det för att jag inte hade något bättre att komma med och då blir det lite fel. Varför publicera en tjusig bild bara för att man inte har någon annan, då känns det som att man förstör syftet med den lite.

Så; Idag ska jag göra något nytt. Jag ska skriva ett inlägg om min dag helt utan eftertanke. Som jag skulle ha pratat med min mamma om hon ringde och frågade mig vad jag hade gjort. Även om det inte hänt någonting speciellt så småpratar man ju, bara för att det är mysigt och för att man vill höra den andras röst. Inte för att ni hör min röst nu - eller kanske gör ni det i texten? Vad vet jag.
Det blir lite av ett test det här. Jag vet inte ens om ni är intresserade av att läsa sånna här texter. Ni kanske bara scrollar förbi och tänker whattaafakk ingen bild, vad tråkig hon är!

När jag började skriva inlägget, så tänkte jag på hur lite jag hade att blogga om. Kunde inte för mitt liv komma på ett ämne. Men nu när jag sitter och skriver spontant och "inte så allvarligt", så kommer jag på en massa saker som jag tänkt på idag. Mer eller mindre betydelsefulla, men ändå. Sånna saker som jag skulle ha skrivit i min dagbok, om jag hade fortsatt skriva en.
Det är tråkigt på ett sätt, att jag slutat skriva dagbok. Jag började skriva dagbok när jag stavade korv med Å. Och jag skrev och jag skrev och jag skrev och jag skrev... i massor av år. Tills jag började blogga. Då slutade jag. För i början bloggade jag som om jag skrev i min dagbok - fast på nätet. Sedan började jag gömma mig själv bakom bilder och nu skriver jag inte alls så längre. Jag saknar det ibland. Kan kolla tillbaka och skratta åt alla konstiga tankar jag hade i huvudet. Tankar som fortfarande finns kvar, men som så fort glöms bort.
Aja. Jag har bränt alla dagböcker i alla fall. Alla utan den från den tiden när jag stavade korv med Å. Den fick vara kvar. Jag gjorde till och med passande illustrationer i den.

På tal om ingenting så svär jag ganska mycket. Eriks mormor tycker att jag ska sluta med det. Hon kanske har rätt? Men ibland tycker jag att det låter så mesigt när jag ska skriva en sak som jag verkligen verkligen verkligen verkligen menar jättemycket.. och bara skriva.. någonting lamt... som typ... "Det var så himla bra!" (Kan ni se mina knäppta händer, halvslutna ögon med fladdrande ögonfransar och glorian över huvudet? Det kan jag...) när jag egentligen menar gaaaaah aaaah det var så jäääävla bra!! ÅÅÅH!!
Jag använder inte svordomar för att jag har dåligt ordförråd, utan för att jag verkligen tycker att de hjälper. De förstärker verkligen det jag försöker säga. För alltid när jag är glad, lycklig, nyfiken, spänd.. osv. Så är jag inte bara.. Det. Jag är hyper! Är jag glad, så är jag jätteglad. Är jag spänd, så nästan dör jag av spänning. Då kan man inte klämma fram några mesiga ord som ska försöka beskriva ens tillstånd.
Men. Jag kom faktiskt på idag, att jag kunde börja byta ut alla onödiga svordomar som "fan" och "helvete" till "Shoot!" istället. Hur bra är inte det? Det passar ju in på mig också... ;)

Jag har förresten blivit kontaktad av Huskvarnas innebandyklubb. Jag ska få provspela och är lite nervös... Jag har inte spelat på jättelänge ju. Kommer ni ens ihåg att jag spelade innebandy?! Jag gjorde det ett par år i alla fall... och nu ska jag i alla fall testa på det igen. det är både med glädje och rädsla. Glädje, för att innebandy typ var mitt enda intresse de sista åren i Skara, innan jag upptäckt fotografering och datorer och sånt... Rädsla för att jag kanske är askass och jag skulle bli så besviken. Haha. För jag är en tävlingsmänniska. Jag gillar inte att vara sämst. Speciellt inte sämre än mig själv. Och så hittade jag mina priser på vinden när jag städade också. "Årets värdefullaste spelare". "Årets framsteg"... Det var då det.

Min kompis Joakim ska träffa ett bokförlag och diskutera hans bok. Det gör mig taggad. Jag vill också diskutera min bok! Allra helst vill jag bli klar med min bok. Jag är på extremt skrivarhumör och har varit ett par dagar, men det är lite svårt med mig.. För jag kan inte skriva när någon är i samma rum. Det går bara inte. Och det är inte direkt så att jag vill avskärma mig från Erik en hel vecka bara sådär. Taskigt ju.
Aja. Jag har skrivit en del i alla fall och jag är väldigt nöjd med stoffet so far.

På tal om det så börjar det här att bli väldigt långt nu. Ska nog "lägga på", äta en macka och lägga mig i sängen. Plugga i hörlurarna och skriva till The Tudors Soundtrack. Skrivande när det är som bäst!

Orginal publicerat på www.nevnarien.se.

Det var inte nutid. Allt började med att jag skulle gifta mig och jag var så lycklig. Jag vet inte vem han var, men jag älskade honom över allt annat. Vi hade ett hus i stan och var ganska förmögna. Vi umgicks med andra i sociteten, framför allt tre andra par, där två av kvinnorna var bittra, elaka och lögnaktiga. Den tredje tystlåten, nervös och med dåligt självförtroende. Jag brukade tvinga mig till att umgås med dem, bara för fridens skull, men inombords avskydde jag varenda minut. Jag brukade bara hålla med dem och sa inte så mycket om mina egna åsikter. Deras män såg jag inte så mycket av, de var säkert sånna där mesiga ena, som också bara lät kvinnorna gå på.

Jag sitter där på bussen. Solen flackar bakom flyende träd, retar mina morgontrötta ögon, gnistrar i ännu friska regndroppar. En tid av välbehag, fylld av musik som förtrollar mig.
Om man får lov att fly, så gör jag det nu. Med ett lätt leende lutar jag huvudet mot fönstret. Sätena blir grå, passagerare tonas bort. Jag känner vinddraget i håret när väggarna löses upp och trädens grenar växer, sträcker sig efter mig, in genom taket som sakta bleknar bort. Grönska sprids över golvet, in under mina fötter, kittlar mina vrister. Kläderna virvlar upp runt omkring mig och med ett lätt steg är jag ute i det fria.
Resterna av bussen försvinner bort i oändligheten och kvar finns bara jag. Jag och en blå, överväldigande stor himmel. Vinden breder lugnt ut min kjol, så varsamt att jag knappt märker av den. Sedan avtar den, för att snart försvinna.
Egentligen har jag ingenting att fly från, men jag gör det ändå. För att få uppleva ljuvligheten som inte finns någon annanstans. För att se mina känslor skapas framför mig.
Vackra toner klingar i mina öron när jag tar ett djupt andetag. En välkänd plats. Så långt ifrån normen. En plats jag besökt åtskilliga gånger i mina drömmar. En tillflyktsort från en hänsynslös verklighet. Ett lugn som jag ständigt bär med mig.
Vill ni följa med?