Här är vi nu två år senare. Vinden river i håret, Vänern är lika frostig som förr och vägen lerig. Kallt så det isar i luften, men ändå är det vår och den kom en månad tidigare denna gång.
Trädet på den översta bilden är samma som trädet i mitten här. Tre är också siluetterna i sanden. Vi håller alla våra kameror hårt, trots att händerna stelnat av kylan. För vi vet hur besvikna vi skulle bli, om vi missade att föreviga varje överjordiskt vackert ögonblick från denna solnedgång.
Jag ligger på mage i sanden ända tills solen försvunnit bakom horisonten.

Först då säger vi adjö. Svalnäs, vi ses igen till sommaren!
PS. Någon som har snö kvar där ni bor?