Det är oförståeligt ibland förstår ni.

Det är fortfarande svårt att inse vidden av hela det här fenomenet som kallas blogg.

Jag ser på statistiksiffrorna hur ni ökar i antal. Jag ser hur många som är inne varje dag, men det går ändå inte att förstå. När jag träffar er blir jag helt ställd. För varje siffra motsvarar ju faktiskt en människa.

Jag önskar att jag kunde träffa er alla på en gång och krama er. Ni betyder väldigt mycket för mig och även fast jag kanske inte visar det som jag borde, så hoppas jag att ni vet det. Jag önskar att jag kunde visa alla er raringar som stöttar mig, hur mycket ni hjälpt mig under dessa år...

Jag önskar att jag kunde träffa er mer. Jag mår så bra när jag får träffa er och prata med er. Se hur ni också glittrar när ni håller i era kameror. Få ett ansikte till alla namn.

Den här uppmärksamheten är jag inte van vid. Det har blivit till min vardag, men ändå har jag inte vant mig. Jag bloggar varje dag som om jag aldrig gjort någonting annat och jag läser era kommentarer som om de alltid funnits där, men ändå finns det något som hela tiden förvånar mig. Någonting som hela tiden bubblar inom mig och glädjer mig, för det är så ofattbart.

Jag har vunnit pris, herregud. Fattar du, Elin? Nä....

Jag fattar inte.

Det måste vara någon dröm eller något.

Även fast bloggandet inte är en dans på rosor, så är det ändå "!#"% awesome!!!

I love you!