Ibland kan jag inte riktigt smälta hur jag kan se det jag ser. Jag blir liksom överväldigad av de gyllene färgerna på träden, av löven som singlar ned som guldmynt från skyn. Det är nästan så att jag blir tårögd för att det är så magiskt och för att det faktiskt är på riktigt. Det här är vår värld och det här är mitt hem.

 

Jag är så tacksam för att den här lilla skogen finns. Den är den vackraste solnedgångsplatsen i Tyresö, men det är nästan aldrig någon där. Jag får alltid dansa omkring själv mellan träden, med min sagomusik spelandes högt ur mobilen. Helt avslappnad och helt i lugn och ro. Ingen som stör mitt fokus. Ingen som spräcker min sagobubbla.