Det här är en bit sociala medier-historia från 2007-2018.
header

Från vålnad till superhjälte

2014-09-05 kl 15:14:00 depression56 Kommentarer
Ni som har följt mig sedan minst ett år tillbaka minns säkert att jag mådde väldigt dåligt psykiskt där ett tag.
När jag var mitt inne i skiten, så kändes allting verkligen så himla hopplöst. Jag kunde liksom inte förstå hur jag någonsin skulle kunna bli glad igen.
 
Men det blev jag. Ett och ett halvt år tog det... Ett och ett halvt år av tårar, ångest, kaos i familjen, oro från både mig själv och närstående, uppbrott från dåvarande sambo sedan sju år, flytt, sjukskrivning och framför allt: En rejäl dos av ensamtid och självinsikt.
 
När ett hjulspår är djupt och lerigt, så kan det vara ordentligt svårt att komma ur det - det var lite så det kändes. Att jag försökte väja ur det, men att jag bara gled tillbaka i en grav av krav och prestationsångest. Ända tills leran började torka, i takt med att jag insåg att det faktiskt gick att leva livet genom att göra saker som man mår bra av. Man måste inte stå kvar som någon slags martyr och bekämpa ett slag som man innerst inne vet att man inte kommer att vinna. Jag är glad att jag insåg det.
 
Det och att jag... behövde vara för mig själv. Det insåg jag rätt tidigt. Sen att jag behövde sätta mig själv före alla andra i min omgivning, vilket var otroligt svårt. Jag behövde få ett miljöombyte och byta sysselsättning. Egentligen förändra allt. Ut med skiten bara! In med en sval bris och beslutsamhet.

Och jag blev en helt ny människa efter det.
Ibland tror jag fortfarande att jag är samma person som förut - den försiktiga, osäkra, väntande, nervösa, tysta och oroade jag utan egna åsikter - och så blir jag så förvånad när jag märker att jag inte är det. Det märktes extra tydligt när jag började skolan för fyra veckor sedan och förväntade mig att jag skulle smyga in och knappt våga titta på de andra i klassen, med bankande hjärta och darrande fingrar presentera mig och sedan sitta längst bak i klassrummet utan att säga ett ljud under lektionen, utan vänta till jag kunde prata enskilt med läraren. Istället stormade jag in på uppropet utan minsta nervositet, satte mig längst fram, mötte ivrigt allas blickar.. Jag bävar inte för att ställa mig upp och kräva allas uppmärksamhet, tar tag i saker och säger vad jag tycker.
 
Sommaren har varit helt fantastisk. Jag slutade på mitt jobb, reste till Santorini och USA, var på Medeltidsveckan, träffade min pojkvän, flyttade till Stockholm och började på Fotoskolan. Depressionen lämnade mig med en känsla av att vara totalt oövervinnerlig och med kraften att våga. För varje rädsla som jag utmanar och övervinner, så vill jag bara utmana fler.. och fler. Det går liksom inte att beskriva känslan. Jag har aldrig mått så bra i hela mitt liv!
 
Jag är så fasligt lycklig, som man bara kan vara när man varit i helvetet och vänt.
Jag älskar känslan av att regera mitt liv och jag hoppas verkligen att den består!