Alltså tack för peppen och alla tips på inlägg jag kan skriva! Känns så skönt att ni gillar min blogg
även om jag tycker att den är världens tråkigaste just nu. Men det ska det bli ändring på, vi börjar nu! <3
För fyra och en halv vecka sedan hoppade jag på en 8-veckors träning- och kostrådgivningsprogram hos en online-PT.
Vill ni höra mig berätta varför, så kan ni scrolla ner till videon här nedanför, men kort och gott: En kombination av stress, otroligt dåliga matvanor (fler överhoppade än ätna måltider, mer snacks och skräpmat än vanlig mat), stillasittande jobb och oroande symptom (yrsel, hjärtklappning, andnöd och väldigt högt blodtryck).
I videon berättar jag också hur bra det kändes efter bara fyra dagar av rörelse och bra mat - och i det här inlägget tänkte jag berätta vidare om hur det gått och hur jag känner mig idag! Lite mer än en månad senare! :D
För det första så var jag väldigt osäker när jag signade upp mig på detta, för jag har alltid misslyckats med liknande upptåg i mitt förflutna. Speciellt om jag både försökt träna OCH laga mat varje dag (och inte äta godis och chips) på samma gång. Det har liksom varit för mycket för mig. Om jag bara satsat på träningen så har jag kanske pallat en månad eller två, sen har det runnit ut i sanden. Men med maten har det varit helt lönlöst. Jag har bara inte fått till det. Det har alltid funnits något (eh, cola) jag är alldeles för sugen på.
För mig är den här resan så mycket mer än kost och träning. För mig handlar det framför allt om att stressa ner, hitta en balans i livet mellan jobb och ledighet - och om att bli en lyckligare människa. Parallellt med detta har jag skurit ner på frilansuppdrag och gör nu inga jobb utanför Indiska.
Varför? För att detta stress-samhälle är skit, för att jag inte har varit ledig och på riktigt kopplat av sen jag var sjukskriven för depression 2013 och för att jag har insett att mina prestationer inte gör mig lycklig. Det är mitt fria liv som gör det.
Saken är den att det har gått otroligt bra. Inte för att det har varit superlätt alla gånger - framför allt inte med maten - utan för att jag verkligen känner skillnaden. Jag vet inte huuuuur många gånger som läkare, psykologer, vänner, familj, artiklar och nätet i allmänhet sagt till mig att "träning är det bästa för att bekämpa depressioner". Men det är en sak att ha den faktan i huvudet och det är en helt annan sak att applicera den på sitt liv. Hur många av oss har inte någon gång försökt att ändra på sina vanor? Det är ju nästintill omöjligt faktiskt. Men babysteps, hörrni. Babysteps. Och rätt tajming.
Hade jag börjat den här resan i november, så hade jag förmodligen inte varit lika motiverad. Men att göra detta i takt med att våren blommar ut är lite som att cykla på elcykel. Man måste självklart trampa på själv för att komma någon vart, men får samtidigt en rejäl skjuts framåt!
Just nu känner jag mig frälst.
Klockan ringer 05.30 på morgonen och då är det upp och hoppa. För att ni ska förstå hur sinnessjukt detta är, så ska jag tala om för er att jag alltid definierat mig själv som en kvällsmänniska. Jag är den där typiska kreativa själen, som har suttit hela nätterna och skapat och inte gått och lagt mig förrän sex på morgonen. Men man ÄR ingen kvällsmänniska - har jag insett. Man GÖR SIG till en. Man VILL vara vaken. Och jag ska tala om att beslutet att ställa om mig till att stiga upp tidigt på morgonen är något av det bästa jag gjort.
Självklart har jag fått offra någonting: Min sena-kvällar-surf-och-pillipill-med-sociala-medier. Men det var en vana som jag ändå inte gillade, för den gjorde att jag hade svårt att sova på kvällarna, eftersom det fick mig att tänka så mycket på jobb. Jag går nu och lägger mig mellan 21-22, vilket gör att jag får sova mina 8h som min kropp behöver. När klockan ringer känns det inte som att klockan är 05.30, för jag har sovit och framför allt så är det ljust ute.
Imorse var jag ute, precis som alla andra mornar.
När jag snörade på mig skorna, så hade solen precis passerat horisonten, frosten låg som ett tunt, glittrande täcke över trädgården och det var helt tyst. När jag är ute och går/springer, så är det inte för att prestera, utan jag är ute för att supa in den tidiga morgonluften och vila ögonen på allt vackert som finns omkring mig. Jag använder inte runkeeper eller någon annan mätningsapp, utan jag är ute ungefär en timme och då spelar det ingen roll om jag stannar till ibland och kisar mot solen - eller får flippen och crazyspringer längs stigen som går över fältet.
Och jag älskar det!
Som jag skrev innan så känner jag mig frälst. Det är någonting med mina morgonpromenader/springturer som får det att börja bubbla av lycka inombords. Solen stiger sakta på himlen, fåglarna kvittrar i träden och luften blir varmare och varmare. Hela jag fylls av glädje, harmoni och så mycket energi. Jag vet att detta är vad man säger händer när man rör på sig, men jag har aldrig tidigare i mitt liv känt det så starkt.
Vad jag mer har märkt för skillnad
Detta är nog det absolut bästa med hela förändringen: Den känslan jag känner när jag är uppe före världen.
Förutom det har jag gått från att hoppa över frukosten alla vardagar (pga att jag 1. Inte är sugen på att äta. 2. Inte gillar frukostmat. 3. Inte hinner, för att jag snoozar för länge) till att sitta och njuta av solskenet som skiner in genom fönstret, medan jag käkar grapefrukt och yoghurt med frysta bär och wahlnötter. Frysta bär, som typ var det värsta jag visste innan för att det är så surt, men som nu är näst bäst - efter bananplättar ;)
Min mage gör inte ont längre och jag är sällan hungrig, för att jag äter regelbundet.
Min hy är finare än någonsin (TILL OCH MED UNDER MENSEN!!! WOW!!), för även om jag inte lidit av acne på många år nu, så har de mindre finnarna ändå ploppat upp här och där, med jämna mellanrum. Nu har det snart gått fem veckor utan att jag haft en enda finne (!) och det bästa av allt är att MINA EKSEM ÄR BORTA! Alltså jag vågar inte ropa hej än, för man vet ju aldrig, men alltså på riktigt.. jag vill gråta...
Jag har inte ont i axlarna och ryggen längre.
Detta har verkligen varit något av det bästa jag bestämt mig för att göra.
Någon av er som tagit ett liknande beslut? Hur går det för er?
Lovar att återkomma igen när den här 8v-perioden är slut! <3